Sir Emil

Konsten att vara bäst i världen på något onödigt.

Detta är något jag funderat mycket över den senaste tiden, att vara bäst i världen på att spela pacman är inte direkt upphetsande. Det finns mycket sjuka grejer folk väljer att snöa in på.
så om man  vaknar man en dag och känner att målet under sin levnadstid är att bli bäst i världen på att dansa sig svettig dag efter dag framför en liten skärm som den här killen:

http://www.youtube.com/watch?v=4yk-ESYl7Bc&eurl=http%3A%2F%2Fforum%2Eexet%2Enu%2Fshowthread%2Ephp%3Ft%3D59682&feature=player_embedded

Vad är den stora drivkraften i det hela? Det är ju inte direkt en merit att ha med i sin cv.
Sen att drygt 5 miljoner människor sett klippet där han presterar på toppnivå (?) och lyckas ramla när han är färdig kröner hans verk lite extra. Det måste vara fantastiskt att ha förbrukat sina 15 minuter av berömmelse och bli känd som den tjocka killen som ramlade av dansmattan

Killen besitter väl inte direkt Tiger Woods skills men jävlar vad han brinner för sitt dansande. Jämnför killen med Ronaldinho som har jobbat sig fram upp från den absoluta botten i någon favella i Brasilens tuffare kvarter. Det blir snabbt skrattretande när man ser denna medelklasshjälte göra sitt jobb på dansmattan

länge leve mångfalden

Nu har jag varit hemma från Australien äventyret i två veckor och någon dag. Det blev inte så mycket skrivande här på bloggen den sista tiden, jag försöker skylla på skrivkramp men egentligen är det bara lathet som gjort att jag inte tagit tag i skrivandet.

Så vad här hänt sedan sist?

Sista tiden i Byron var det ganska dåligt väder så den mesta av den otroligt välgrundade brännan försvann snabbare än det tar för mig att skriva ner detta inlägget. Vi hade länge planerat att åka till nimbin och kring liggande vattenfall och andra sevärdigheter.
Nimbin är en upplevelse utöver det vanliga, Platsen är ökänd för sin utspridda försäljning av marijuana och andra olagliga substanser. Vi parkerade våran bil i utkanten av byn som inte är större än köinge, det tog oss 5minuter att gå igenom hela byn som egentligen bara är en gata som är utsmyckad med skumma konstverk det hela påminner ganska mycket om kristiania. Utan att överdriva frågade var tredje människa  vi mötte om vi ville köpa droger. Det känndes jävligt konstigt när det kommer fram barn på 11-14 år och vill sälja knark. Tillslut orkade vi inte ens tacka nej, så vi gick bara förbi allt och alla tog vår bil och körde därifrån.
 
Vi åkte ut i djungeln för att titta på två vattenfall. Det första regnade tyvärr bort då himmeln öppnade sig och gjorde det omöjligt att ta sig fram med våran bil som inte var gjord för att köra i regnskogen. Vägen till det andra fallet var mycket bättre och man parkerade 2min från kanten.
Jag och Gary klättrade ut för att få en närmare titt över kanten, Jag är inte höjdrädd men drabbades änså av svindel. Inte så konstigt när man tänker på att det var över 100 meters frittfall och en otrolig mängd vatten dom kastades ut för kanten med ett väldigt oljud.

Vi lämnade Byron bay då motsvarande rix fm festivalen skulle ta plats i den lilla byn. Massor med värdelösa artiser trängdes på scen (Jason Mraz med flera) och över 60000 personer väntades attendera eventet som låg utsträck över flera dagar. Eve och Tom stannade kvar Tom för att jobba och Eve för att gå på Bluesfest som det så fint kallades.

Vi hoppade på greyhound bussen som skulle ta oss till rikemans området "Surfers Paradise" där alla som har pengar i Australien tävlar om att han den mest slickade frillan och lyxigaste bilen som lägenhet. Jag rekommenderar verkligen folk att åka dit men inte längre än en kanske två veckor, enbart höghus och väldigt exklusiva affärer med barnsligt höga priser. Dessvärre sprack min fina vinststreak i minigolfen mycket prestige fyllda värld, då Bröderna serbokrat vann varsin omgång. Som väntat läxade jag upp mina antagionster i tennis istället, jag var  helt ohotad kung av tenniscourten nedan för våran lägenhet på femtonde våningen .

Efter Surfers var det dax för att återigen besöka Brisbane. Vi hittade ett hostel i fortitude valley (Kina town) brutalt krök första kvällen då hostel baren var full av packade britter och annat pack. Med tidigare intryck av brisbane fortfarande färskt i minnet var jag inte direkt överlycklig att var tillbaka, Men Brisbane visade upp sig från sin bästa sida bra väder och en riktigt nice konstgjord lagun mitt i staden fanns det inte mycket att klaga på.
vi mötte upp Garrys gammla klass kompis som bor med sin pojkvän i en fin lägenhet, De skulle åka ut till stradbroke island och de var vänliga nog att bjuda med oss ut till denna inte direkt kända del av Australien. Ett mycket bra förslag och straddie som det kallades av de lokala öborna är antagligen den vackraste platsen jag någonsin besökt.  Efter en helg med delfindyk frisbiekastande och en del krök var det dax att åka in till fastlandet igen.


Jag lämnade Nebo och co i brisbane när de skulle åka vidare mot nya äventyr norrut deras första planerade stop var i Nosa. Jag åkte själv ut mot brisbanes flygplats där ajg möttes av en stängd hand av samtliga flygbolag då alla fly till sydney var fullbokade. jag trodde att det var dax att ta på sig uteliggar brallorna och sova i närmsta och varmaste buske. Men flygplatsen var öppen för allmänheten hela natten och fler än jag passade på att sova i deras "fina" soffor. En upplevelse rikare klev jag på planet riktigt tidigt kommande dag.

Jag återvände till svedala precis i tid för min systers bröllop, För övrigt det första bröllopet jag någonsin varit på. Otroligt kul att vara hemma igen och möta upp större delar av släkten, det var förstås extra trevligt att träffa Linda och Nike på deras stora dag.